Om Marviksdrömmen

Hur växte egentligen Marviksdrömmen eller Mar(viks)drömmen fram? Vilket namn man föredrar är en smaksak, precis som upplevelsen i sig kan bli en dagdröm eller en mardröm. Ibland väljer man själv, tror vi åtminstone, men många gånger är det de yttre omständigheterna som dikterar villkoren. Och till Marviksdrömmen kan man addera ytterligare ett element och då handlar det om områdets stundtals mörka historia, ja, Marorna som de tre Marvikssjöarna än gång benämndes. Helt andra maror än de som springs runt om i världen.

Marvikarna har en särskild plats i mitt hjärta. Som klassresa i sexan vandrade vi Sörmlandsleden och övernattade just vid Marvikarna. De senaste sju åren har Marvikarna och Åkers berslag varit som mitt andra hem när det kommer ljuvlig stiglöpning året om. Det blir ett par tre besök i månaden och på tvådagarsäventyr längs den underbara sträckan Järna-Marvikarna-Malmköping/Läggesta blir det alltid övernattning hos vännerna på Lilla Vasskärr B&B eller Krampans logi. Den som inte har – den numera slutsålda – boken Springa Sörmlandsleden kan ladda ner boken i sin helhet. Nå, rätt tidigt var jag nyfiken på områdets lokala stigar, inte bara nöta de markerade lederna och spåren i området. Under årens lopp har variationen på rundor blivit närmast oräkneliga och utforskandet fortsätter. Under våren 2019 började en läcker runda ta form och som landade på 22,5 km och drygt 800 höjdmeter. Det slog mig då att rundan var en spegling av Kullamannens loop på Kullaberg, som dock ligger på 1000 hm per loop. Bjöd in några vänner (Henning Holmström, Patrik Lindblom och Johan Nilsson) sommaren 2019 för ytterligare utforskning och provlöpningar. Bestämde mig för att anordna ett mindre inofficiellt event specifikt för de som tänkte ge sig på Kullamannen 100 miles. Som ett bra genrep och en möjlighet att testa näringsintag och prylar liksom strategi dryga månaden innan Kullamannen. Länsstyrelsen gav klartecken för 40 deltagare. Det blev många vändor till Marvikarna under sommar och höst för att markera upp hela banan med reflexer och dagarna innan eventet även med snitslar och flaggor på omarkerade sträckor i dagsljus. Eventet den 3 oktober 2019 blev synnerligen lyckat och uppskattat av deltagarna och som en utropade: ”Niklas, Marviksdrömmen är fan i mig tuffare än Kullamanloopen!” (Sorry Per!) Läs gärna Bosses story och Niclas inlägg från jungfruturen i höstas.

Tanken och idéer om och hur att utveckla konceptet och skala upp Marviksdrömmen fanns. Men hösten 2019 var allt annat än glädjefull och jag var nära att ge upp Marviksdrömmen 2020 om det inte vore för positivt stöd och pepp från Louise och Thomas Gottlind. Vi avnjöt Marviksdrömmen soft och stilla i början av december och vi anordnade sedan ett socialt prova-på-Marviksdrömmen-pass innan jul och jag guidade sedan ett lika skönt gäng genom hela Marviksdrömmen i början av januari. (Från och med 1 februari får dock inte området kring Klöv- och Falkberget beträdas i och med fågelskydd som sträcker sig fram till den 15/8). Någon tävling blev det tyvärr inte av olika anledningar men sociala dagdrömsevent och ett fat ass event är inplanerade för hösten och vintern 2020/2021.

Ja, sedan har vi det där med Marvikarnas mörka historia som jag nämnde inledningsvis. Förutom härligt tekniska stigar längs fantastisk och orörd natur genom den gigantiska sprickdalen vari Marvikarna ligger, längs stränderna och upp över höjderna, rör ni er också genom marker med lång mänsklig historia. När man läser prästen Horatius Ankarcronas gamla bok Om gruvdrift och andra märkligheter i Åkers bergslag öppnas ytterligare en dimension när man springer på stigarna kring Marvikarna. Och ni som är med på sociallöpning, fat ass eventet eller kör på egen hand kommer att passera flera historiskt mörka platser där pannlampans sken plötsligt kan börja fladdra. Kanske kommer du att uppleva den där obehagliga känslan av att ha någon bakom dig i mörkret, men när du blickar bakåt finns ingen där. Adrenalinet sprider sig och du höjer tempot.

Krampan inte att förglömma, själva midjan på de två looparna, vars namn finner sitt ursprung i Dr Arnold Kramp, en tysk scharlatan som bosatte sig vid Övre Marviken vid 1800-talets mitt. Han fördrevs dock efter ett 10-tal år då det visade sig att han förgripit sig på några av socknens kvinnor och ungmör. Man brände hans hus vid dammen ett stenkast från Krampan gård. Vidare kommer ni att passera på bron över forsen i norra delen av loopen, mellan Mellan och Nedre Marviken. Platsen heter på kartan Långaedet. Namnet har sitt ursprung från långa Edit, en kvinna som var hela 195 cm lång. En jätte för sin tid i början av 1900-talet. Hennes man omkom till sjöss utanför Ösel och Dagö och samma år på vintern gick dottern Iris igenom isen i dammen nedanför huset deras. Det blev för mycket att bära för Edit som en mörk novemberkväll klättrade upp till branterna ovanför Nedre Marviken och kastade sig utför ett av stupen. Endast namnet lever kvar liksom tystnaden av ekot från det kvävda skriket som aldrig hördes. Huset vid Långaedet står fortfarande där och ni kommer även att klättra upp på höjderna som numera heter Långaedetbergen. En del säger sig ha hört Iris sorgesång vid forsen intill träbron stjärnklara nätter och det sägs att den som dricker av vattnet i forsen fylls av gränslös sorg. Så min rekommendation är att ni väntar ytterligare en halvtimma efter bron vid Långaedet tills ni kommer till kallkällan med sitt fantastiskt välsmakande och vederkvickande vatten.

Mot slutet av Marviksdrömmen passerar ni Logdalen innan klättringen upp mot den blåmarkerade sträckan över fornborgen med vidsträckt utsikt. Dalen har fått sitt namn efter släkten Logdalen som bodde där. Ett egendomligt släkte som dog ut 1962 med Lasse Harmynt som den siste av Logdalarna. Ett antal generationer med inavel satte tack och lov stopp för fortsatt degenerering. Det sägs att Lasses far Harald (även han harmynt) blev helt förvirrad under vigseln med sin älskade Hulda. Han visste inte vilket av Huldas fingrar han skulle trä på ringen, hon hade ju fem fingrar. Plus en tumme. Prästen Horatius Ankarcrona sa bara (enligt egen utsago) ta bara det finger som ringen passar bäst. Man hittar fortfarande en del husgrunder och ruckel från Logadalarnas tid och passerar man området sena sommarkvällar kan den sensibelt lyhörda snappa upp svaga toner från någon fjärran banjoduell som svävar fram genom dalgången.

När ni passerar över Stenhuggarmon och dess klapperstensvallar med rundlipade stenar, från tiden när Littorinahavets vågor skvalpade där och Långaedet och Krampan låg 90 meter under havsytan, kan jag bara rekommendera att ni håller er till stigen och inte på några villkor lämnar den efter mörkrets inbrott. Stenhuggarmon har fått sitt namn efter den galne och förvildade snapphanen Sten Huggare. Han högg inte sten, men väl oskyldiga arbetare från Skottvångs gruvor som kommit på avvägar. Ser ni lyktor och skimrande ljusgestalter är ni antingen inne på varv sex eller sju och hallucinerar friskt men allra mest troligast är att gengångare försöker locka er i fördärv och ond bråd död. Så, vad ni än gör lämna inte stigen! Följ reflexerna!

Och slutligen, ni vet ju alla vem som dansar på Klövberget när planeterna står rätt och nymånen står högt på himlen. Svaveldoften känns ibland på lång väg om vinden ligger på.
Måhända att ovanstående historier är fabulerade eller rent av skrönor från en annan tid, men ett korn av sanning går säkert att spåra. Nåväl, jag hoppas inte att ni är vidskepliga på något sätt, men stoppa gärna ner ett kors och några vitlöksklyftor i raceryggan.
Niklas